Babylii- mina mirakel.

Hon var lycklig med skogen och vädret och sig själv. Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild.

Det är en kväll för sång, tänkte hon. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv.

Hon stod och lyssnade i den våta mossan. Bäcken ska vara med i min visa, tänkte hon. Som en refräng, kanske.
I detsamma lossnade en sten i fördämningen och förändrade vattnets melodi med en oktav. Det där var inte illa,sa hon med beundran. Just sådär ska det låta.

I kväll är jag ensam med min melodi och i kväll är inte i morgon.
              
(Kanske jag inte kommer alls. Kanske jag går åt ett helt annat håll).       

Hur svårt ska det behöva vara?!

Försöker släppa all ilska, för vad hjälper det mig nu.

Vi har blivit erbjudna visning på drömlägenheten i Enköping. Ja, DEN lägenheten. Så vi ska dit, senare, vet inte exakt när, och kolla hur den ser ut i verkligheten. Sen får vi sätta oss ner och prata. I detta läge så vill jag hitta en bostad där man känner sig som hemma, där man kan stanna ett tag. Och när vi fyllt lägenheten med katter och ungar, får vi leta efter något större. men hoppas då att man funnit sig till rätta i det samhälle man lever i och att man har ett ställe som man längtar hem till när man är borta. Inte som nu, när nästan allt känns bättre än hemma.

Har inte mycket ork över, känner mig nästan mer död än levande för tillfället. Behöver få ventilera och prata av mig. Så mycket tankar att sortera. Det är tur att jag har tid över.

Hotell med frukostbuffé och fri tillgång till spa . Det ni. Det drar min man iväg mig på nästa helg. Det är nu ni kan börja bli avundsjuka, för ja. Jag har med säkerhet hittat jordens underbarast kille och det är mig han kommer hem till varje kväll :)

Jag ägnade dryga timmen igår kväll åt att söka jobb i Enköping, Uppsala, Västerås och Stockholm. I dessa tider får man ta vad man får och har därför sökt allt mellan himmel och jord. Får jag som jag vill så ska jag ändå börja plugga igen inom en snar framtid. Vi får se var man hamnar någonstans. Just nu känns det som man skulle göra vad som helst (inom rimliga gränser), bara man slapp sitta hemma om dagarna.

Har ju glömt att berätta att helgen i Mantorp var kanon! En jävla massa vrålåk och bra sällskap. Det enda som arbetade emot oss var vädret. Regnet hängde i luften till och från hela tiden men vi klarade oss faktiskt till söndag eftermiddag, när finalerna började. Så klart. Tror vi han se 3 av 20 finaler innan regnet började ösa ner. Så då var det bara att ta sig till bilen och åka hemåt. Att sitta och titta på "en gigantisk hårfön" i ett par timmar (som Jessica kallade det) var inget som lockade. Känns ändå som att man fick valuta för pengarna. Åker mer än gärna tillbaka igen nästa år.

Nu flåsar han också. Hugaligen.

Åh, vi pratade så mycket igår. Vi tillät oss att drömma och planera. Vi åkte en sväng in i Mariefred och tänkte: här vill vi nog bo. Ett jättemysigt litet samhälle med inte allt för långt till arbete, vänner och familj. Så vi gjorde en ansökan om lägenhet där. Vi pratade om att skaffa en till katt, så att Betty har en kompis i vinter, när hockeysäsongen drar igång på allvar. Vi vågade oss till och med på att prata om hur vi vill att det ska se ut om 5-10 år. Det har jag aldrig riktigt  vågat göra förut, men med Thomas är allt annorlunda. Jag ser honom i min framtid. Han är mannen i mitt liv. Som sagt: ord kan inte beskriva hur viktig han är för mig. När jag kämpade för att överleva kom han in i mitt liv och tog mig med storm, han hjälpte mig upp på fötter igen och nu står han stadigt bakom mig, i allt jag gör. Jag kan bara hoppas att jag en dag kan vara en lika stark människa som han.
Vi har haft några motgående faktorer sedan vi började träffas, men snart behöver vi inte bekymra oss mer. Vi är klara med det förflutna, nu återstår bara en underbar framtid tillsammans.

Jag älskar dig Thomas.

Så var det dags. Känns nästan som ett måste att skriva när man äntligen har tillgång till dator. Vad för ointressant struntprat ska jag terra er med då??

Har lyckats fördriva timmarna med att sova på soffan och sett en film. (En dålig sådan). Jag har med andra ord haft en väldigt intressant fredag. För visst fan är det fredag idag?? Tur att man inte tappar kollen av att gå hemma, haha.
Är lite småless på det mesta, men trivs fint med nästan allt. Tur att man inte är som en känslomässig berg -och dalbana i alla fall. Svårt att förklara, men tror mitt humör beror mycket på att jag har alldeles för mycket tid till att tänka.

Hoppas på att vi snart ska få en större lägenhet. Lite trångt att bo två i en etta på 44. Måste ju hitta större inom kort, när vi blir med katt...och så.

xoxo/L