Ett acceptabelt kaos.

Jag lever. Och efter omständigheterna så tackar jag.
Ingenting blir som jag planerar. Det är mitt liv i ett nötskal. Idag kan jag nästan bara skratta åt det.

Tack Kent, för allt mentalt och praktiskt stöd jag fått sedan pappas plötsliga död i december. Du har tagit på dig rollen som "fadersfigur" och inga ord beskriver min kärlek och tacksamhet tillräckligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0