Babylii- mina mirakel.

Jag har varit där och vänt många gånger nu. Människan är starkare än vad man kan tro. Men när motgångarna blir många och sorgerna för tunga för att bära, så är det svårt att hitta styrka till att fortsätt kämpa. Jag har Thomas att tacka för att jag klarar vardagen idag. När jag tänker tillbaka på mina månader efter pappas bortgång, innan Thomas kom in i mitt liv, så ryser jag till i hela kroppen. Jag inser nog först nu hur illa det egentligen var. Sängliggandes, orkeslös och vad jag trodde; "bortom räddning". Det skrämmer mig att jag var så nära kanten på stupet. Hur bitter jag var över hur mitt liv hade blivit. Tro mig, jag har fortfarande dagar då bitterheten tar övertaget. Man kan undra vad man har gjort för att förtjäna all skit man har fått tagit genom årens gång, men vet samtidigt att det hela tiden finns någon som har det mycket värre. Mitt kaos kanske inte är värre än någon annans. Kanske är jag bara svagare än andra människor.
Men nu när det känns som världen vänder mig ryggen, grabbar jag tag i det enda jag känner att jag kan lita på; Thomas.
Och det är allt annat än rättvist mot honom.