Distans.
Drygt en vecka har gått. Folk undrar om jag lyckats bearbeta det som hänt.
Vad ska jag svara på det? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Hur bearbetar man sin fars död? Om det innebär att jag inte längre gråter 20 gånger om dagen, så ja...då har jag väl bearbetat en del. Men när mamma beter sig vidrigt och gör saker svårare än dom redan är, så skulle jag väl snarare vilja påstå att mycket av sorgen har blivit ersatt av ilska.
Det mesta är iaf ordnat inför begravningen. Blommor, dödsannons (som finns i LT idag), gravplats, gravsten, musik, fika.
Sen kommer allt jobb med bouppdelningen. Ingenting jag längtar efter. Inte alls.
Jag måste reda ut det här. Jag måste hitta något att se fram emot, för den här dvalan tar kål på mig.
Kommentarer
Trackback
