Babylii- mina mirakel.

Nu ska jag vända på det här mörkret. Någonstans måste jag ju ändå hoppas på att det värsta är över, att den hårda vägen gör mig starkare och att jag snart kan stå med ryggen rak igen.
All ångest jag byggde upp inför årsdagen har minskat. Det kanske låter kallt eller hårt, jag vet inte, men nu har jag klarat mitt första år utan pappa så då kan jag klara ytterligare ett. Mitt liv måste fortsätta, även om det kommer komma hårda tider då saknaden kan verka alldeles för stor. Jag har mycket att leva för och många minnen att skapa. Jag ser fram emot, vad jag tror kan vara, den mysigaste julen på många år. I mars ska vi äntligen flytta till Enköping, till en jättefin lägenhet där jag är säker på att vi båda kommer att trivas.
Jag har den finaste pojkvän som går att hitta i detta universum, som alltid ställer upp och som älskar mig villkorslöst. Han är mitt alldeles egna lilla lyckorus.
Jag har hans familj som direkt öppnade upp sina hem och sina hjärtan för mig.
Jag har min mamma som gör allt hon kan och min lillebror som är min skatt, min solstråle och den person jag är allra mest stolt över.
Jag har farbröder, morbröder, farmor, mormor, morfar, kusiner och kusinbarn.
Jag har några riktigt fina vänner som aldrig skulle tveka om jag behövde dom.
Så därför ska jag försöka tänka på alla dessa fina människor, inse hur lyckligt lottad jag faktiskt är och fortsätta leva det liv jag fått. Min existens är ett mirakel.


                             

Jävla huvudvärk som vägrar ge sig! Har jag inte nog ändå?!
I detta kaos försöker jag ändå hitta saker att förgylla min vardag med. Jag tänker på allt det fina jag faktiskt har och kommer på mig själv med att vara riktigt lyckligt lottad. Men trots det så är saknaden utan gränser. Min pappa är borta och absolut ingenting kan ändra på det. Fakta. Men jag måste lära mig att hantera denna saknad, för den kommer aldrig att försvinna. Sorgen kommer alltid att vara där, även om den förändras.
Jag försöker ordna så jag har så mycket som möjligt att se fram emot, även om jag knappt orkar ta mig upp från sängen på morgonen.
Jag har saknat Eva riktigt mycket ett par dagar nu. Kanske för att tiden med henne alltid får mig på bra humör, oavsett vad vi gör för något.
Mamma ringde idag, bara för att prata lite. Det var mysigt. Jag har saknat dom samtalen väldigt, väldigt mycket under året som gått.

Ett år. På tisdag.

Det ska jag "fira" med först ett läkarbesök på vårdcentralen och sen ett besök hos någon form av hjärnskrynklare på "Mottagningen för unga". Yeeay! Precis vad jag behöver. Sitta och berätta min historia flera gånger om. Inte alls. Funderar på att avboka något utav det, för tror inte jag klarar av det.

Tömde min mobil här om dagen och tänkte lägga upp återstående bilder. Bland annat från min mysiga dag med mina kusinbarn uppe på Torekällberget.

         
Julmys hemma i lägenheten.



Eva provsitter soffan jag blev helt förälskad i.



Betty försöker gömma sig i en alldeles för liten kartong. "Det ska gå!"



Huset min mormor växte upp i är numera ett café uppe på Torekällberget.


 
Mina favorittjejer var jättenöjda efter åkturen med häst och vagn, en tur till godisståndet och massa pussar och kramar från mig, gammelfarmor Gun och farfar Kent. Lova högst upp och Leia här ovan.


Tjejerna lekte en stund i "Stenåldersrummet" på Torekällberget. Så söta
i varsin potatissäck :D


Lova. Jag saknar tiden då man hade en fantasi som deras.



Farbror Kent ser smått överraskad ut, haha.

        
Hårfärgen jag har nu. Läskig orange färg i flaskan, men jättenöjd med det slutgiltiga resultatet.

Idag tog jag och min farbror Kent en promenad i utkanten av Södertälje. Jag hade glömt hur vackert Södertälje faktiskt kan vara.

Att få komma ut från lägenheten och röra lite på kroppen var precis vad jag behövde. Har verkligen börjat känna mig instängd och kroppen har sagt ifrån. Hoppas vi kan göra detta till en god vana. I alla fall tills vi flyttar till Enköping i mars. Tack så jättemycket för en mysig stund ute i naturen. /Linda.

                                          
                                                            Ofta delar man in livet i före och efter.



I vårt samhälle får vi lära oss hur man skaffar sig saker men inte om hur man hanterar förlusten av dem.

"Sorg är som att sträcka sig efter någon som alltid funnits där, bara för att upptäcka att när jag behöver honom ännu en gång finns han inte längre kvar".

                                       
          Jag älskar dig för allt du var och för allt du gjorde mig till. Benny Hefvelin 1946/09/28-2008/12/08.

                                                         


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

-Jag håller så många minnen i mina händer. Jag kan nästan höra dig säga mitt namn. Jag kan nästan se dig le. Nästan känna värmen av din omfamning. Men nu finns ingenting kvar förutom tystnad. Är detta vårat farväl?

- Linda, du oroar dig alldeles för mycket. Mitt barn, jag ser din sorg. Du är inte ensam i livet, även om du kan tro att du är det.

-Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma så tidigt. Vi fick ingen tid till att säga hej då. Hur kan livet bara fortsätta? Jag är så vilsen utan dig. Nu finns bara tystnaden kvar. Är detta farväl?

-Jag är så ledsen att din värld har rasat samman. Jag ska vaka över dig dessa nätter. Vila ditt huvud och sov en stund. För mitt barn, detta är inte vårat farväl.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


                          

                                                                              Jag ska leva.