När allting rinner över.
Jag gråter. Till och med mer än vanligt. Och vad kan detta bero på? Om jag ska försöka analysera mig själv...
Jag saknar pappa. Mer och mer för varje dag som går. Jag har aldrig varit ifrån honom så här länge och saknaden tär på mig,äter upp mig in ifrån och ut.
Jag är frustrerad. Över hur myndigheter kan skaka av sig allt, hur dom rycker på axlarna och skickar än vidare när man ber om hjälp. Jag har ringt runt till jag vet inte hur många ställen och försökt förklara min situation, att jag sörjer och att jag behöver hjälp. Vad händer? Jo jag får ett nytt telefonnummer jag ska ringa till, en ny person att förklara för. Så är det. Om och om igen. Det är inte konstigt att folk begår självmord när det inte finns någon hjälp att få. Jag kan verkligen förstå hur det kan kännas hopplöst. För det verkar inte som att det finns någon som egentligen bryr sig.
Jag är arbetslös. Bara det är ett berg att bära.
Så hur ska jag överleva? Jag lägger min tillit till Thomas, som sakta men säkert kommer att bryta ihop han med. Jag kan inte lägga hela min värld på hans axlar, jag kan inte tynga ner honom med all min sorg. Han har sitt eget att bearbeta också. Jag kan inte vara så självisk. Vart jag än vänder mig så känner jag mig i vägen. Det är bara problem med mig, det har jag fått höra otaliga gånger förut. Jag törs inte släppa taget om den lilla kontroll jag har över mitt liv, även om det innebär att jag stänger in mig i mörkret och får svårt att andas. Jag lägger locket på. Jag ler för stunden.
Men så igår, även om jag hade haft en relativt bra dag, så rann allting över. Jag grät, något så hysteriskt. Jag greps av panik och en ångest som inte går att beskriva med ord. Jag letade upp mina gamla ångestdämpade mediciner. Jag hade 5 tabletter kvar. Mina händer skakade så mycket att jag knappt kunde ta en. Allt medans Thomas såg på. Min stackars, älskade sambo. Tabletterna gör mig puckad i huvudet. Dom hjälper föga mot all min sorg, men jag blir i alla fall så trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Jag fick sova. Och i morse kunde jag knappt ta mig ur sängen. Jag skulle kunna fortsätta äta dom här, bli beroende och kanske sova bort ett par månader. Men jag behöver fortfarande hjälp! Alla mina bekymmer finns fortfarande kvar när jag vaknar. Så nu vänder jag mig till min farbror. Han ska komma och hämta mig om en liten stund, bara så att jag kommer ut ur lägenheten. Ingen vet riktigt vad dom ska göra för att hjälpa på bästa sätt. Men bara att veta att dom vill hjälper mig en bit på vägen.
Jag ska försöka klara mig till min läkartid den 8/12, på ettårsdagen då helvetet började. Jag måste överleva den här smällen, för sedan har jag mycket att se fram emot och mycket att kämpa för. Men idag gråter jag. För att jag måste, inte för att jag vill.
Tills nästa gång allt rinner över....
Jag saknar pappa. Mer och mer för varje dag som går. Jag har aldrig varit ifrån honom så här länge och saknaden tär på mig,äter upp mig in ifrån och ut.
Jag är frustrerad. Över hur myndigheter kan skaka av sig allt, hur dom rycker på axlarna och skickar än vidare när man ber om hjälp. Jag har ringt runt till jag vet inte hur många ställen och försökt förklara min situation, att jag sörjer och att jag behöver hjälp. Vad händer? Jo jag får ett nytt telefonnummer jag ska ringa till, en ny person att förklara för. Så är det. Om och om igen. Det är inte konstigt att folk begår självmord när det inte finns någon hjälp att få. Jag kan verkligen förstå hur det kan kännas hopplöst. För det verkar inte som att det finns någon som egentligen bryr sig.
Jag är arbetslös. Bara det är ett berg att bära.
Så hur ska jag överleva? Jag lägger min tillit till Thomas, som sakta men säkert kommer att bryta ihop han med. Jag kan inte lägga hela min värld på hans axlar, jag kan inte tynga ner honom med all min sorg. Han har sitt eget att bearbeta också. Jag kan inte vara så självisk. Vart jag än vänder mig så känner jag mig i vägen. Det är bara problem med mig, det har jag fått höra otaliga gånger förut. Jag törs inte släppa taget om den lilla kontroll jag har över mitt liv, även om det innebär att jag stänger in mig i mörkret och får svårt att andas. Jag lägger locket på. Jag ler för stunden.
Men så igår, även om jag hade haft en relativt bra dag, så rann allting över. Jag grät, något så hysteriskt. Jag greps av panik och en ångest som inte går att beskriva med ord. Jag letade upp mina gamla ångestdämpade mediciner. Jag hade 5 tabletter kvar. Mina händer skakade så mycket att jag knappt kunde ta en. Allt medans Thomas såg på. Min stackars, älskade sambo. Tabletterna gör mig puckad i huvudet. Dom hjälper föga mot all min sorg, men jag blir i alla fall så trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Jag fick sova. Och i morse kunde jag knappt ta mig ur sängen. Jag skulle kunna fortsätta äta dom här, bli beroende och kanske sova bort ett par månader. Men jag behöver fortfarande hjälp! Alla mina bekymmer finns fortfarande kvar när jag vaknar. Så nu vänder jag mig till min farbror. Han ska komma och hämta mig om en liten stund, bara så att jag kommer ut ur lägenheten. Ingen vet riktigt vad dom ska göra för att hjälpa på bästa sätt. Men bara att veta att dom vill hjälper mig en bit på vägen.
Jag ska försöka klara mig till min läkartid den 8/12, på ettårsdagen då helvetet började. Jag måste överleva den här smällen, för sedan har jag mycket att se fram emot och mycket att kämpa för. Men idag gråter jag. För att jag måste, inte för att jag vill.
Tills nästa gång allt rinner över....
Kommentarer
Trackback
