Min existens är ett mirakel.
Nu ska jag vända på det här mörkret. Någonstans måste jag ju ändå hoppas på att det värsta är över, att den hårda vägen gör mig starkare och att jag snart kan stå med ryggen rak igen.
All ångest jag byggde upp inför årsdagen har minskat. Det kanske låter kallt eller hårt, jag vet inte, men nu har jag klarat mitt första år utan pappa så då kan jag klara ytterligare ett. Mitt liv måste fortsätta, även om det kommer komma hårda tider då saknaden kan verka alldeles för stor. Jag har mycket att leva för och många minnen att skapa. Jag ser fram emot, vad jag tror kan vara, den mysigaste julen på många år. I mars ska vi äntligen flytta till Enköping, till en jättefin lägenhet där jag är säker på att vi båda kommer att trivas.
Jag har den finaste pojkvän som går att hitta i detta universum, som alltid ställer upp och som älskar mig villkorslöst. Han är mitt alldeles egna lilla lyckorus.
Jag har hans familj som direkt öppnade upp sina hem och sina hjärtan för mig.
Jag har min mamma som gör allt hon kan och min lillebror som är min skatt, min solstråle och den person jag är allra mest stolt över.
Jag har farbröder, morbröder, farmor, mormor, morfar, kusiner och kusinbarn.
Jag har några riktigt fina vänner som aldrig skulle tveka om jag behövde dom.
Så därför ska jag försöka tänka på alla dessa fina människor, inse hur lyckligt lottad jag faktiskt är och fortsätta leva det liv jag fått. Min existens är ett mirakel.
