Babylii- mina mirakel.

Nu flåsar han också. Hugaligen.

Så var det dags. Känns nästan som ett måste att skriva när man äntligen har tillgång till dator. Vad för ointressant struntprat ska jag terra er med då??

Har lyckats fördriva timmarna med att sova på soffan och sett en film. (En dålig sådan). Jag har med andra ord haft en väldigt intressant fredag. För visst fan är det fredag idag?? Tur att man inte tappar kollen av att gå hemma, haha.
Är lite småless på det mesta, men trivs fint med nästan allt. Tur att man inte är som en känslomässig berg -och dalbana i alla fall. Svårt att förklara, men tror mitt humör beror mycket på att jag har alldeles för mycket tid till att tänka.

Hoppas på att vi snart ska få en större lägenhet. Lite trångt att bo två i en etta på 44. Måste ju hitta större inom kort, när vi blir med katt...och så.

xoxo/L

Det här med morgonfrisyr.
(Tackar högre makter för att jag är morgonpigg och alltid vaknar minst tre timmar innan Thomas).
Fysatan så jag ser ut i skallen när jag vaknar, haha. Detta kan inte klassas som en morgonfrisyr. Detta är i en klass för sig. Och det är fan inte vackert! Hade jag haft teknologin hade ni fått se en bild, men sorry. Ni får försöka föreställa er något som liknar ett gigantiskt skatbo. Vad vore jag utan min hårfön och min plattång..? En halv människa, for sure.

Åh, vad vi har svullat hela helgen. Pizza, hamburgare, kinamat och glass. Det är inte lätt att hålla sig i trim. Beach 2020?
Som min mor brukar säga; När man är tillsammans vill man ha lite mysigt, med god mat och godis. När man är ifrån varandra så tröstäter man och längtar tills nästa gång man får dela en familjepizza med honom.
Så sant som det är sagt. Tur att det finns många sätt att motionera på när man är två, för är det något jag behöver så är det variation. (Vilken sopa man är som relaterar till snusk. FYY)! ^^

Kommande helger är det fullt upp. Chaufför till Eskilstuna och ev Tullen nästa helg. Helgen efter är det fest på Prowlers samt kalas i Malmköping. Helgen efter är det Tallinnkryssning. Helgen efter det är det midsommar.

Får en liten obehagskänsla när jag tänker på midsommar, eftersom jag alltid tillbringat den helgen med min far. Jag hatar att jag hela det här året måste säga "Första gången utan pappa". Snart ett halvår sedan han gick bort nu. Tiden har ändå gått förvånadsvärt fort. Men när folk säger att det ska bli lättare med tiden, så har dom i mitt fall fel. Saknaden av min far blir bara mer och mer uppenbar och jag gråter oftare nu än jag gjorde dom första tre månaderna. Kanske har den värsta chocken lagt sig. Men ibland är det läskigt hur fort det kan komma över mig och hur chockad jag faktiskt fortfarande kan bli när jag inser att han är borta. Som tur är har jag oftast någon som håller mig i handen när dessa tillfällen kommer. Ett stort tack till Thomas som håller mig stadigt. Det som är svårast tror jag är att man måste göra om alla bilder man hade i huvudet om hur framtiden kunde ha sett ut. Att man måste radera bort pappa. Det är tungt.

Man får ta en dag i taget, för förutom det faktum att min pappa aldrig mer kommer tillbaka, så ser jag väldigt ljust på framtiden. Jag har börjat planera (vilket var länge sedan). Livsfarligt, men det vågar jag göra tillsammans med Thomas. Jag har massa drömmar och förhoppningar. Jag vågar chansa den här gången, för det är han värd.

Still going strong//Linda

Vilken tur att jag finns, så att folk har någon att prata om. Ljuga lite, gnälla lite.
På senaste tiden har jag fått klart för mig vilka som är mina vänner och vilka som inte ens är värda gårdagens sopor.
När man har berättat något för endast en person och ett par månader senare så är det hetaste samtalsämnet. Trist. Men kan ju bara tycka synd om människan, som är sååå otroligt korkad som tror att det inte kommer att komma fram att hon har pratat bakom ryggen. Man behöver inte vara blond för att vara totalt bakom flötet.

Oavsett svek från s.k vänner så mår jag bättre än på länge, för jag träffar människor som ligger mig varmast om hjärtat.

Tack för att Du gör mina dagar till dom bästa man kan önska sig.

Kickstart my heart.
Låt mig slippa eländet, bara för en dag. För nu behöver jag på något sätt hitta krafter till att fortsätta.
Fick köra in pappas fru till akuten ikväll, då hon varken sover eller äter sen pappa dog. Nu har hon slutat att fungera.
Hur ska jag hitta tid att ta hand om mig själv när jag hela tiden måste ta hand om andra? Inväntar ett nervsammanbrott.
Försöker hitta någon form av balans i vardagen. Åker runt till olika människor som hjälper mig med olika behov. Vissa får mig att skratta, andra hjälper mig att gråta. Tro mig, man behöver en lagom dos av båda för att över huvud taget fungera.

Måste hitta tid för allt julstök också. Har lovat alla en julskinka och hemmagjorda köttbullar.
WTF?! Vart har tiden tagit vägen??

Drygt en vecka har gått. Folk undrar om jag lyckats bearbeta det som hänt.
Vad ska jag svara på det? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Hur bearbetar man sin fars död? Om det innebär att jag inte längre gråter 20 gånger om dagen, så ja...då har jag väl bearbetat en del. Men när mamma beter sig vidrigt och gör saker svårare än dom redan är, så skulle jag väl snarare vilja påstå att mycket av sorgen har blivit ersatt av ilska.

Det mesta är iaf ordnat inför begravningen. Blommor, dödsannons (som finns i LT idag), gravplats, gravsten, musik, fika.
Sen kommer allt jobb med bouppdelningen. Ingenting jag längtar efter. Inte alls.

Jag måste reda ut det här. Jag måste hitta något att se fram emot, för den här dvalan tar kål på mig.

Dag 1: Förtvivlad. Jag satt vid hans sida och höll hans hand när han slutade andas. Jag gråter och får panik när verkligheten kommer över mig gång på gång. Är det sant det som hänt? Hur kan det vara sant?! Vi skrattade tillsammans dagen innan. En människa med så mycket livsvilja dör inte på 6 timmar. Det händer inte. Jag skulle ju fira min första jul tillsammans med honom i år. Vi hade bestämt..! Det går upp för mig att han inte kommer att vara med ; när jag gifter mig, när Mikael gifter sig. Mina barn kommer aldrig att ha en morfar.

Dag 2: Vaknar panikslagen. 3 timmars orolig sömn avbryts och jag vaknar av ett slag i magen. Det var inte en mardröm. Det har verkligen hänt. Pappa är död. Jag går in för att borsta tänderna, ser dom mörka ringarna under ögonen, innan benen viker sig. Jag faller till golvet. Händerna skakar, tårarna rinner. Jag har svårt att se att jag kommer ur det här med ens lite vilja att leva vidare. Jag möter upp farmor och min farbror. Dom berättar att vi ska till Förmansvägen. Panik igen. Alla dina saker är där, men inte du. Det blir så påtagligt, ett faktum. Jag vill inte. Jag gråter. Dom tar mig under var sin arm och försäkrar mig om att vi står tillsammans. Farmor som nu har förlorat både sin make och två av sina fyra söner. Även i hennes ögon lyser förtvivlan.
Jag klarar inte av att ringa på dörrklockan. Jag slås ner till marken när dörren öppnas och jag ser att även här gråter man. Hans skor står innanför dörren. Hans post-it lappar sitter fortfarande kvar på kökskåpet. I vardagsrummet står kortet på honom och Edith från när dom gifte sig i Afrika. Massa tända ljus. Kent vill att vi ska komma överrens om praktsika saker. Ingen vet hur pappa ville begravas. Han pratade aldrig om det. Vill jag att min pappa ska kremeras? Ska han ligga i minneslunden? Vilken kyrkogård ska han ligga på?
Pappa ska kremeras. Vi har delade meningar om vart han ska ligga, då jag och Edith vill ha en gravsten att gå till. Han ska begravas ute vid Tveta kyrka. Jag vet inte hur det ser ut där, men det är där farfar och pappas äldsta bror ligger. Jag ber om att få åka ut och titta. Det var dom svåraste steg jag någonsin tagit. Jag kan inte förstå att det är jag som måste fatta besluten, att det är jag som ska begrava min pappa.
Kvällen hemma hos Nicklas och Maria är lugn. Vi skrattar lite, det är därför jag väljer att sova här. Både kropp och psyke är helt slut.

Dag 3: Jag vaknade nyligen för andra gången. Jag har sovit djupt. Jag känner mig utvilad. Jag går upp och ser korten på dig jag lagt på bordet. Inga tårar kommer. Jag är chockad. Jag och Nicklas åker ner till Shell och tar en kopp kaffe. Jag gråter fortfarande inte, för när jag tänker på pappa så tar det stopp. Han lever. Allt är som vanligt. Jag säger till mig själv att tänka efter, att inse, men nej. Det går inte in. Jag har hamnat i någon form av förnekelsestadie.
Nu är klockan strax efter tio, onsdagen efter att min pappa dog av en kraftig hjärnblödning. Jag förstår fortfarande ingenting. Hjärnan har satt en spärr, troligen för att jag ska överleva.
Idag ska jag ta bilen till Nora. Mamma säger att Mikael har tagit händelsen ganska bra, men jag känner min lillebror. Han är 12 år och behöver sin syster. Jag ska stanna där över natten. Imorogn åker jag tillbaka hit för att prata med en kurator kl:14. På fredag ska jag och Edith till begravningsbyrån. Kanske kan alla dessa praktiska 'måsten' vara orsaken till att jag ibland känner mig så tom. Jag har skuldkänslor för att jag inte gråter, men jag vet någonstans att tårarna inte är långt borta och att jag vilken minut som helst kan bryta ihop helt. Jag vet bara en enda sak just nu och det är att jag måste överleva, för min lillebrors skull.

Jag fanns med dig när du tog dina sista andetag.
Nu måste jag komma underfund med hur jag själv ska kunna andas.
Jag älskar dig pappa.