Ett nytt ansikte.
Det här med morgonfrisyr.
(Tackar högre makter för att jag är morgonpigg och alltid vaknar minst tre timmar innan Thomas).
Fysatan så jag ser ut i skallen när jag vaknar, haha. Detta kan inte klassas som en morgonfrisyr. Detta är i en klass för sig. Och det är fan inte vackert! Hade jag haft teknologin hade ni fått se en bild, men sorry. Ni får försöka föreställa er något som liknar ett gigantiskt skatbo. Vad vore jag utan min hårfön och min plattång..? En halv människa, for sure.
Åh, vad vi har svullat hela helgen. Pizza, hamburgare, kinamat och glass. Det är inte lätt att hålla sig i trim. Beach 2020?
Som min mor brukar säga; När man är tillsammans vill man ha lite mysigt, med god mat och godis. När man är ifrån varandra så tröstäter man och längtar tills nästa gång man får dela en familjepizza med honom.
Så sant som det är sagt. Tur att det finns många sätt att motionera på när man är två, för är det något jag behöver så är det variation. (Vilken sopa man är som relaterar till snusk. FYY)! ^^
Kommande helger är det fullt upp. Chaufför till Eskilstuna och ev Tullen nästa helg. Helgen efter är det fest på Prowlers samt kalas i Malmköping. Helgen efter är det Tallinnkryssning. Helgen efter det är det midsommar.
Får en liten obehagskänsla när jag tänker på midsommar, eftersom jag alltid tillbringat den helgen med min far. Jag hatar att jag hela det här året måste säga "Första gången utan pappa". Snart ett halvår sedan han gick bort nu. Tiden har ändå gått förvånadsvärt fort. Men när folk säger att det ska bli lättare med tiden, så har dom i mitt fall fel. Saknaden av min far blir bara mer och mer uppenbar och jag gråter oftare nu än jag gjorde dom första tre månaderna. Kanske har den värsta chocken lagt sig. Men ibland är det läskigt hur fort det kan komma över mig och hur chockad jag faktiskt fortfarande kan bli när jag inser att han är borta. Som tur är har jag oftast någon som håller mig i handen när dessa tillfällen kommer. Ett stort tack till Thomas som håller mig stadigt. Det som är svårast tror jag är att man måste göra om alla bilder man hade i huvudet om hur framtiden kunde ha sett ut. Att man måste radera bort pappa. Det är tungt.
Man får ta en dag i taget, för förutom det faktum att min pappa aldrig mer kommer tillbaka, så ser jag väldigt ljust på framtiden. Jag har börjat planera (vilket var länge sedan). Livsfarligt, men det vågar jag göra tillsammans med Thomas. Jag har massa drömmar och förhoppningar. Jag vågar chansa den här gången, för det är han värd.
Still going strong//Linda
