En hemtrevnadskänsla- tack!
-Nu är det nog.
Jag var på väg härifrån i våras. När jag sedan fick ett bra arbete sa jag till mig själv att "då stannar jag här ett tag till".
Till jul har jag inget arbete. Jag kommer troligen fortsätta att vara sjukskriven då handen förmodligen behöver opereras och väntetiden på det är 3-8 månader. Så va har jag då som binder mig kvar vid den här stan..?
Mina vänner. Samtidigt gick jag igenom min kontaktlista på telefonen här om dagen. Jag ställde mig frågorna:
-Vilka här skulle jag inte klara mig utan? Hur många är egentligen bara ytliga bekanta?
Om jag räknade bort de som är släktingar så fanns där två ynka nummer kvar. Två stycken som jag inte vill behöva leva utan. Felicia och Sara. När allt kommer omkring så är dessa underbara människor de som verkligen betyder något.
Sedan har jag min lilla "förälskelse". Min lilla dröm. Men kanske det stannar där, i drömstadiet. (Friskt vågat, hälften...)
Såhär när julen uppenbarligen knackar på dörren så kommer jag på mig själv, om och om igen, med att sakna den här närheten. Jag som trodde att jag aldrig skulle tröttna på singellivet, suktar nu efter kärlek mer än någonsin tidigare.
Jag kan det här med att vara singel nu. Jag behöver dela med mig.
-När är det min tur? frågar jag mig själv, som om jag hade bråttom. 21 år ung och tror stundvis att jag redan haft min chans till lycka. Men bara stundvis. För som den hopplösa romatikern jag egentligen är (tro det eller ej) så vet jag att min tur kommer. Och när den gör det så är jag mer än redo att ta tillvara på den.
Jag ska lägga all min energi på att må bra. Jag ska njuta av julstämningen, även om jag får göra det ensam i år igen. Det kommer att ordna sig för mig också, för inte har jag väl varit en sådan dålig månniska att jag förtjänar att vara här nere på botten och skrapa?
-Jag vill ha lugn och ro. Trygghet och stabilitet.
Ge mig en vardag värd att avnjuta. Låt mig hitta mig själv i vintermörkret.
Skicka hem fanskapen!
En gång till. Igen.
När jag var på väg hem igår så blev jag påhoppad och rånad, ytterligare en gång.
Tack Nicklas för hjälpen på polisstationen.
Jag är så trött, så arg. Jag hade 30 meter kvar till porten. Fick ett par rejäla smällar och blev 500 kronor fattigare.
På detta har jag varit vaken nästan hela natten. Lyckades somna strax efter 3 am, men drömde mardrömmar om händelsen och fick bara en timmes orolig "sömn". Tro inte att bara för att dom sprang iväg och jag klarade mig med livet i behåll, så är lidandet är över.
Innan jag flyttade till den här stan hade jag inte mycket fördomar om saken, nästan inga alls. Men nu..jag hatar! Jag tål inte! Tror inte många klandrar mig heller efter allt det som hänt sen april 2007, när jag blev Södertälje-bo.
Ta mig ifrån eländet! Måste hitta en lösning, för även om jag har mina vänner i den här äckliga hålan, så kan jag fan inte bo kvar. Psyket är förstört. Konstant nervös. Man ska inte behöva se sig över axeln när man går över gårdsplanen till tvättstugan. Man ska kunna gå ner till macken och handla mjölk utan att vara orolig för att dom står och gömmer sig i buskarna, redo att använda både knytnävar och vapen.
Jag är rädd. Och det är så in åt helvete fel.
Ångestladdat
Allmänt missnöjd med min livssituation för tillfället. Det gör att jag lider av diverse fysiska besvär. Hatar. Men hoppas på att klura ut en lösning inom en snar framtid så att jag får börja må bättre.
Jag vill vara kär. Jag minns knappt hur det är...
