Babylii- mina mirakel.

Igår var jag tvungen att rannsaka mig själv, då problem konstant uppstår i min vardag som gör det svårt att fungera. Detta ledde till att jag insåg att all min osäkerhet måste rota sig ganska långt tillbaka i tiden. Och med allt det som har hänt sedan min far gick bort så klandrar jag faktiskt inte mig själv för att jag håller hårt i mitt hjärta. Jag gillar inte att bli kallad ett kontrollfreak, för att försöka att ha kontroll över det lilla jag faktiskt kan kontrollera i mitt liv är för mig en självklarhet. Jag gör det inte för att vara elak. Jag gör det för att jag måste, för att överleva. Men vart går den där jättetunna gränsen mellan att försöka ha kontroll över saker i sitt liv och kväva folk i min omgivning? Jag måste hitta en balans.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga till människor som behandlat mig som om jag vore gårdagens sopor. Jag vill att dom ska veta hur det har påverkat mig och fortfarande påverkar mitt liv idag. Jag vill att dom ska ta sitt ansvar. Jag behöver inga ursäkter från dessa människor, bara att dom ska erkänna sina handlingar. För i det långa loppet så är det inte så svårt för mig att lista ut vad som verkligen hände. Jag är inte helt dum i huvudet.
Men hur gör jag detta när dessa ostabila människor gör allt dom kan för att slippa ta ansvar? Ska jag fortsätta flina och låtsas att allt är jättebra och att jag är nöjd med situationen, eller ska jag tvinga fram det genom att ställa dom mot väggen? Även om jag vet att jag inte kommer få några svar eller något som ens skulle kunna likna en förklaring? Jag har mig själv att tänka på, men också folk i omgivningen som räknar med att jag ska lösa detta på ett tyst och sansat sätt. Genom att inte säga något alls och hoppas på att allt kommer att bli bättre med tiden. Men hur kan jag gå vidare med mitt liv när hela mitt huvud är fullt med frågor? När hela min existens ifrågasätts när dessa lögner radar upp sig, en efter en? Hur ska jag då hitta en trivsam vardag att leva i? Finns det människor som faktiskt kan må bra med en bakgrund full av svek, utan att konfrontera alla parter? Är det rätt att vara tyst? Är det någonsin rätt? Är ni redo att höra sanningen?
Jag vill inte beblanda mig med detta folk i dagsläget. Varför ska jag? För att jag måste?
Ja. Jag klandrar dessa människor för hur jag är idag.