Babylii- mina mirakel.

Min dejt med Lotta Engberg gick inte alls som planerat. Jag blev inte 99.000 kronor rikare, jag vann ingen Volvo c30 och jag får inte åka utomlands. Attans! Bättre lycka nästa söndag då får man hoppas, när det är färgfemman-special :) Åhå vad tragisk man är. Tomma ord om Bingolotto. Men jag kan ärligt säga att det är en lagom ansträngande söndagsaktivitet.

                                          

Nuså, innan jag svälter ihäj av hunger... (Ja gud, jag tynar nästan bort här) :)
..ska jag lägga upp lite bilder från matchen.

DIF-BIF  26/3, GLOBEN




Uppvärmning Djurgården. Wesslau i mål.


Uppvärmning Brynäs. Markström i mål.




Taket i Globen. Bonde som man är så... Mäktigt :P








Djurgårdens klack. Vilket jävla tryck!!


Några tappra Brynäsare.


Knattar :)






Djurgårdens första mål (1-0). Hade fått med det på bild om det inte
hade kommit massa jublande fans i vägen :)




3-0 till Djurgården. HÄRLIGT!!!


Stefan är som en trotsig tonårsflicka och hejar på Brynäs bara för att.
Thomas är nöjd med slutresultatet, även om Brynäs tog igen och det
blev 3-2. Det var en bra match, spännande sista minuter.



SM-GULD, SM-GULD, SM-GULD!!!

Ikväll ska vi ta oss till Bromma för middag hemma hos Stefan. Ska bli jäkligt mysigt faktiskt. Lagom ansträngande. Tyvärr har jag haft jordens huvudvärk hela dagen, men efter ett 1000mg alvedon och några liter vatten så känns det i alla fall lite bättre. Vore synd att ställa in.

Har en hel del bilder att lägga upp.


Blommor från älsklingen. 17/2








 
Koncentration på hög nivå. Stefan och Thomas spelar NHL10. 20/3






















Betty. Alltid lika söt och full av tokiga idéer.
Hon ska in överallt; påsar, kartonger, korgar.
Så sant, så sant. Jag har placerat ut skokartonger och korgar i hela lägenheten
som hon alltid ligger i.
Hon är kanske inte någon "knäkatt", men hon är vår katt,
och hon är vääääldigt speciell   :)


Bilder från DIF-BIF 26/3 lägger jag upp när jag har lite mer tid, för nu måste jag in i duschen och sedan göra mig i ordning. Ha en riktigt fin kväll allesammans. På återseende.

Du har säkert varit där du med, någon gång i livet, när du sitter och undrar över när det är din tur att träffa den rätta? När det är din tur att träffa en partner som ställer upp, tar hand om dig och som älskar dig villkorslöst?

Fram tills den 13 mars 2009 slog tanken mig med jämna mellanrum. Men sen dök HAN upp. HAN som behandlar mig som en drottning. HAN som alltid ställer upp för mig på alla sätt han kan. HAN som älskar mig, även när jag kanske inte förtjänar det. HAN som ger så mycket utan att kräva något tillbaka.

HAN är mitt livs kärlek och jag uppskattar honom bara mer och mer för var dag som går. HAN är mitt allt, mitt liv. THOMAS BERG, DU HAR MITT HJÄRTA.


                                 

Det är NU saker och ting måste ändras.

Ge mig svar och jag ska göra allt jag kan för att ordna upp allt det här.

Ja det gjorde det verkligen! Nu är det bara att vänta och se om han kan placera ut mig någonstans snart. Men han sa att det troligen inte skulle vara några problem alls, med mina erfarenheter. Så hoppas på att det dyker upp något inom den närmasta framtiden.
Jävla ångest det här med att vara arbetslös. På något underligt vis så har man ju nästan vant sig vid att gå hemma, så det lär ju märkas på både psyket och kroppen när man väl börjar jobba. Men längtar efter att få vara trött om kvällarna.

Jag kan det här med att vara hemmafru nu.

Jag ska:

*På arbetsintervju på måndag. Håller alla tummar för att jag får jobb. Detta skulle göra så otroligt mycket för mitt välmående.

*Börjar motionera mera.

*Försöka äta sundare.

*Träffa folk, gå utanför dörren och vara social. Har blivit något av folkskygg på sista tiden.

*Hitta ett band att spela med. Ta upp mitt musikintresse på allvar igen.

*Kolla danskurser. En möjlighet för både mig och Thomas att träffa nya vänner och samtidigt få motion.

*Kramas mer. Jag vet att i alla fall jag mår mycket bättre utav en kram med jämna mellanrum.   :)    <3




                            

Nu ser jag fram emot en underbar helg med min älskling. Nu har vi 1 år tillsammans, och det firar vi med restaurangbesök och utgång, mys hemma i soffan och genom att bara ta hand om varandra.
Tack Johan och Helge som tar Thomas pass på klubben i helgen!

          

Jag älskar dig Thomas, mer för varje dag om går! Du är mina drömmars man och jag skulle inte byta ut det vi har för allt i världen!

Igår var jag tvungen att rannsaka mig själv, då problem konstant uppstår i min vardag som gör det svårt att fungera. Detta ledde till att jag insåg att all min osäkerhet måste rota sig ganska långt tillbaka i tiden. Och med allt det som har hänt sedan min far gick bort så klandrar jag faktiskt inte mig själv för att jag håller hårt i mitt hjärta. Jag gillar inte att bli kallad ett kontrollfreak, för att försöka att ha kontroll över det lilla jag faktiskt kan kontrollera i mitt liv är för mig en självklarhet. Jag gör det inte för att vara elak. Jag gör det för att jag måste, för att överleva. Men vart går den där jättetunna gränsen mellan att försöka ha kontroll över saker i sitt liv och kväva folk i min omgivning? Jag måste hitta en balans.
Det finns så mycket jag skulle vilja säga till människor som behandlat mig som om jag vore gårdagens sopor. Jag vill att dom ska veta hur det har påverkat mig och fortfarande påverkar mitt liv idag. Jag vill att dom ska ta sitt ansvar. Jag behöver inga ursäkter från dessa människor, bara att dom ska erkänna sina handlingar. För i det långa loppet så är det inte så svårt för mig att lista ut vad som verkligen hände. Jag är inte helt dum i huvudet.
Men hur gör jag detta när dessa ostabila människor gör allt dom kan för att slippa ta ansvar? Ska jag fortsätta flina och låtsas att allt är jättebra och att jag är nöjd med situationen, eller ska jag tvinga fram det genom att ställa dom mot väggen? Även om jag vet att jag inte kommer få några svar eller något som ens skulle kunna likna en förklaring? Jag har mig själv att tänka på, men också folk i omgivningen som räknar med att jag ska lösa detta på ett tyst och sansat sätt. Genom att inte säga något alls och hoppas på att allt kommer att bli bättre med tiden. Men hur kan jag gå vidare med mitt liv när hela mitt huvud är fullt med frågor? När hela min existens ifrågasätts när dessa lögner radar upp sig, en efter en? Hur ska jag då hitta en trivsam vardag att leva i? Finns det människor som faktiskt kan må bra med en bakgrund full av svek, utan att konfrontera alla parter? Är det rätt att vara tyst? Är det någonsin rätt? Är ni redo att höra sanningen?
Jag vill inte beblanda mig med detta folk i dagsläget. Varför ska jag? För att jag måste?
Ja. Jag klandrar dessa människor för hur jag är idag.

Nu har lugnet lagt sig här i ENKÖPING. Det mesta har fallit på plats. Allt är snart klart i lägenheten och hjärnan har börjat förstå att jag faktiskt (äntligen) har kommit ifrån Södertälje. Jag trivs. Lägenheten är underbar. Jag äslakr att bo högst upp istället för på bottenvåningen. Vi har verkligen bytt upp oss, och det ordentligt. Thomas pappa har gett oss lyxen med helt nya möbler i hela lägenheten och det är vi extremt tacksamma för. Eva och Tordan har gjort så mycket för att hjälpa till i flyttkaoset och vi hade nog inte klarat det utan dom.  Mest av allt är jag tacksam för att jag har en man som är så stark och har ett sådant tålamod, med allt här i livet (inklusive mig). Jag älskar honom för allt han är.

På allt det här har vi köpt en ny bil. En Cheva. Väldigt fin och förhoppningsvis mycket billigare i drift än forden.

Jag ska snart försöka lägga upp lite bilder på vårat nya boende, men vill få allting i ordning först.
Ni som förtjänar en inbjudan till inflyttningsfesten lär få en :)

Ta hand om er.