Babylii- mina mirakel.

Varför kommer dessa svackor fortfarande, med sådan kraft??
Senaste veckan har saknaden varit olidlig. Jag gråter för allt och ingenting för att jag inte tillåter mig själv att gråta när jag verkligen behöver det. Känns ibland som att man är på bristningsgränsen, men man biter ihop, drar en vit lögn och skyller på annat. Men i själva verket så gråter jag för att jag saknar min pappa, kanske mer nu än någonsin. Har inte varit vid graven sedan i midsommar. Varför är det så svårt? Har jag inte klarat av det värsta? Ska det bli ännu värre? Med gråten i halsen kan jag knappt andas längre. Inte en dag går utan att jag saknar honom så mycket att det gör ont i hela min kropp och hela min själ. Ofta kommer jag på mig själv med att faktiskt tro att han fortfarande är i livet. Jag har drömt om honom i fyra nätter i rad nu. I alla drömmar lever han och allt är som det en gång var. Jag är så otroligt dum som ljuger för mig själv.
Ta mig ifrån den här skrämmande verkligheten! Låt mig få fortsätta drömma och hoppas på att han snart ska hålla om mig igen. Jag klarar inte av att stå på benen ensam. Jag är inte vuxen.