Babylii- mina mirakel.

I en stapel, eller kanske i en hög. Problemen samlas i alla fall. Jag gör allt í min makt för att njuta av varje ögonblick jag får, men när man lyckas ordna upp en sak så dyker det hela tiden upp något annat som måste fixas. Detta är tröttsamt. Men jag hanterar det. Kanske inte på ditt sätt, men jag gör det. Kanske jag puttar på det ett tag, för det är sådan jag är. Men jag är mycket väl medveten om att det måste ordnas. Så idag tar jag itu med ännu ett bekymmer. Jag rätar ut ytterligare ett par frågetecken. Och kanske kommer allting att ordna sig. Kanske imorgon redan? Men det kan lika gärna ta månader, kanske år. Jag resonerar med mig själv, men inga bra svar finns till hands. Jag ventilerar lite. Kanske behöver jag söka den hjälp folk hela tiden tjatar om. Kanske har jag tryckt undan så mycket skit att jag nu omedvetet förstör för mig själv. Vissa saker har jag makt över, andra kan jag bara stå vid sidan av och titta på medans det händer. Huvudsaken är att jag fortfarande andas. Och det gör jag, sist jag kollade. Jag har mitt säkra kort. Jag står aldrig ensam. Nu ordnar vi det här, tillsammans. Min kärlek till Thomas förändras aldrig, hur mycket skräp det än kastas på mig. Han gör mig stark. Och det tackar jag honom för. Aldrig ger jag upp när han räknar med mig.