Hur mycket är klockan?
Det är nog egentligen alldeles för tidigt för att sätta sig här och skriva. Kan tänka mig att det mest blir en jäkla massa struntprat. Ska dock göra ett försök.
Sedan Thomas ordnade med internet hemma så har man liksom fastnat framför den här skärmen. Jag säger till mig själv att det snart kommer att gå över, att man snart tröttnar på att sitta här i stort sett nonstop. Men jag undrar..samhället ser ju faktiskt ut så här idag. Man blir mer och mer beroende av datorn och jag blir latare och latare. Allt finns att hitta här. Mitt sociala behov krymper och jag nöjer mig med kontakten jag får med människor på till exempel facebook. Tragiskt men sant. Hade dock inte internet funnits hade jag inte kunnat hålla kontakten med gamla bekantskaper på samma sätt. Var ju faktiskt och tog en lunch med Emma här i måndags och henne hade jag nog inte hittat igen om det inte vore för datorn. Men blir ändå lite ledsen när jag upptäcker att jag är precis som alla andra, som fastnat här. Jag är inte annorlunda alls.
Hur skönt jag än tycker det är att skriva av sig här, så hoppas jag ändå att jag hittar något mer att lägga min tid på. För att sitta här 24/7 känns nästan lite pinsamt. Jag har faktiskt andra intressen, som jag kunde lägga min tid på om jag bara fann ett sätt att göra det. Det finns hur många bortförklaringar som helst, men vill man så kan man.
Med det sagt; tummen ur arslet. Dags att dra ihop ett band igen.
Sedan Thomas ordnade med internet hemma så har man liksom fastnat framför den här skärmen. Jag säger till mig själv att det snart kommer att gå över, att man snart tröttnar på att sitta här i stort sett nonstop. Men jag undrar..samhället ser ju faktiskt ut så här idag. Man blir mer och mer beroende av datorn och jag blir latare och latare. Allt finns att hitta här. Mitt sociala behov krymper och jag nöjer mig med kontakten jag får med människor på till exempel facebook. Tragiskt men sant. Hade dock inte internet funnits hade jag inte kunnat hålla kontakten med gamla bekantskaper på samma sätt. Var ju faktiskt och tog en lunch med Emma här i måndags och henne hade jag nog inte hittat igen om det inte vore för datorn. Men blir ändå lite ledsen när jag upptäcker att jag är precis som alla andra, som fastnat här. Jag är inte annorlunda alls.
Hur skönt jag än tycker det är att skriva av sig här, så hoppas jag ändå att jag hittar något mer att lägga min tid på. För att sitta här 24/7 känns nästan lite pinsamt. Jag har faktiskt andra intressen, som jag kunde lägga min tid på om jag bara fann ett sätt att göra det. Det finns hur många bortförklaringar som helst, men vill man så kan man.
Med det sagt; tummen ur arslet. Dags att dra ihop ett band igen.
Kommentarer
Trackback
