Upp och ner.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att min pappa aldrig fick träffa Thomas. Kräsen som pappa var, så vet jag ändå att han hade tyckt om honom jättemycket. När min pappa hastigt gick bort i december var mitt liv en enda stor röra. Allting var kaos, jag var deppig efter att ha varit sjukskriven en längre tid och sedan blivit av med jobbet. Ingenting var självklart eller säker i mitt liv, jag levde på flykt från allt. Psyket var lågt och jag hade det allmänt svårt att få vardagen att fungera. Det var så pappa såg mitt liv dom där sista dagarna.
Nu är allting förändrat. Jag har fått rätsida på det mesta och Thomas har gjort mig till den lyckligaste i världen. Det är så här mitt liv skulle varit i december. Jag kan bara hoppas på att pappa på något underligt jävla vis vet om hur bra jag mår idag, trots att saknaden av honom egentligen bara blir större och större. Men jag tillåter mig själv att gråta när det gör som allra ondast. Nu vet jag ändå att jag inte står ensam. Jag har någon som ser till att jag har båda fötterna på jorden.
Solen skiner, det är varmt. Jag längtar tills jag får hålla om min kärlek igen om några timmar.
Åh, som jag trivs med mitt liv nu när jag har dig.
