Likgiltig?
De senaste veckorna har jag funderat mycket på hur folk ser på mig. Vad ser dom när dom ser mig?
Har fått höra av nära vänner att jag ändrats mycket det senaste året. Att jag gått från social, glad och varmhjärtad till kall, hård och likgiltig.
Ofta är jag just likgiltig. Jag vet inte om jag blivit så skadad att jag helt enkelt inte känner längre, eller om jag inte tillåter mig själv att känna något. Kanske jag inte vågar känna längre.
Men vad läskigt det är när ingenting längre spelar någon roll. När jag kommer på mig själv med att jag verkligen inte bryr mig. Kanske är det bara en fas i livet. Men om det inte är det så måste jag försöka tvinga fram iaf någon känsla.
Jag är liksom..helt tom. Jag bryr mig så väldigt lite om mitt eget liv och hur framtiden ser ut. Som att om jag dör imorgon så spelar det ingen roll.
Missförstå mig inte, jag har ingen dödslängtan.
Det här kan jag nog få klura på ett tag. Förhoppningsvis så är det en fas i livet och det hinner gå över innan jag behöver riva runt i huvudet allt för mycket,
Försökte förklara för min mor igår. Hon berättade att hon också känt lite såhär tidigt i livet. Innan hon fick en riktig mening; sina barn. Då kunde hon inte bara sluta bry sig. Man kan inte vara likgiltig och kall när man har ansvar för andra människor.
Och det stämmer ju. Jag har inte ansvar för någon annan än mig själv. Kanske unnar jag inte mig själv att må bra?
Har inga planer på att skaffa tillökning, så jag får försöka bearbeta det här. Försöka hitta något att se fram emot.
För jag har ingenting att klaga på egentligen. Jag har fått ordning på mitt liv. Jag har ett bra jobb, hyffsat betalat. Jag har familj och vänner, även om dom är som dom är så har jag iaf folk som bryr sig om mig.
Nej, jag har det bra. Så det är dags att börja känna igen.
Jag som alltid styrts av känslor...
Suck.
Har fått höra av nära vänner att jag ändrats mycket det senaste året. Att jag gått från social, glad och varmhjärtad till kall, hård och likgiltig.
Ofta är jag just likgiltig. Jag vet inte om jag blivit så skadad att jag helt enkelt inte känner längre, eller om jag inte tillåter mig själv att känna något. Kanske jag inte vågar känna längre.
Men vad läskigt det är när ingenting längre spelar någon roll. När jag kommer på mig själv med att jag verkligen inte bryr mig. Kanske är det bara en fas i livet. Men om det inte är det så måste jag försöka tvinga fram iaf någon känsla.
Jag är liksom..helt tom. Jag bryr mig så väldigt lite om mitt eget liv och hur framtiden ser ut. Som att om jag dör imorgon så spelar det ingen roll.
Missförstå mig inte, jag har ingen dödslängtan.
Det här kan jag nog få klura på ett tag. Förhoppningsvis så är det en fas i livet och det hinner gå över innan jag behöver riva runt i huvudet allt för mycket,
Försökte förklara för min mor igår. Hon berättade att hon också känt lite såhär tidigt i livet. Innan hon fick en riktig mening; sina barn. Då kunde hon inte bara sluta bry sig. Man kan inte vara likgiltig och kall när man har ansvar för andra människor.
Och det stämmer ju. Jag har inte ansvar för någon annan än mig själv. Kanske unnar jag inte mig själv att må bra?
Har inga planer på att skaffa tillökning, så jag får försöka bearbeta det här. Försöka hitta något att se fram emot.
För jag har ingenting att klaga på egentligen. Jag har fått ordning på mitt liv. Jag har ett bra jobb, hyffsat betalat. Jag har familj och vänner, även om dom är som dom är så har jag iaf folk som bryr sig om mig.
Nej, jag har det bra. Så det är dags att börja känna igen.
Jag som alltid styrts av känslor...
Suck.
Kommentarer
Trackback
