Babylii- mina mirakel.

Kickstart my heart.
Låt mig slippa eländet, bara för en dag. För nu behöver jag på något sätt hitta krafter till att fortsätta.
Fick köra in pappas fru till akuten ikväll, då hon varken sover eller äter sen pappa dog. Nu har hon slutat att fungera.
Hur ska jag hitta tid att ta hand om mig själv när jag hela tiden måste ta hand om andra? Inväntar ett nervsammanbrott.
Försöker hitta någon form av balans i vardagen. Åker runt till olika människor som hjälper mig med olika behov. Vissa får mig att skratta, andra hjälper mig att gråta. Tro mig, man behöver en lagom dos av båda för att över huvud taget fungera.

Måste hitta tid för allt julstök också. Har lovat alla en julskinka och hemmagjorda köttbullar.
WTF?! Vart har tiden tagit vägen??

Drygt en vecka har gått. Folk undrar om jag lyckats bearbeta det som hänt.
Vad ska jag svara på det? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Hur bearbetar man sin fars död? Om det innebär att jag inte längre gråter 20 gånger om dagen, så ja...då har jag väl bearbetat en del. Men när mamma beter sig vidrigt och gör saker svårare än dom redan är, så skulle jag väl snarare vilja påstå att mycket av sorgen har blivit ersatt av ilska.

Det mesta är iaf ordnat inför begravningen. Blommor, dödsannons (som finns i LT idag), gravplats, gravsten, musik, fika.
Sen kommer allt jobb med bouppdelningen. Ingenting jag längtar efter. Inte alls.

Jag måste reda ut det här. Jag måste hitta något att se fram emot, för den här dvalan tar kål på mig.

Dag 1: Förtvivlad. Jag satt vid hans sida och höll hans hand när han slutade andas. Jag gråter och får panik när verkligheten kommer över mig gång på gång. Är det sant det som hänt? Hur kan det vara sant?! Vi skrattade tillsammans dagen innan. En människa med så mycket livsvilja dör inte på 6 timmar. Det händer inte. Jag skulle ju fira min första jul tillsammans med honom i år. Vi hade bestämt..! Det går upp för mig att han inte kommer att vara med ; när jag gifter mig, när Mikael gifter sig. Mina barn kommer aldrig att ha en morfar.

Dag 2: Vaknar panikslagen. 3 timmars orolig sömn avbryts och jag vaknar av ett slag i magen. Det var inte en mardröm. Det har verkligen hänt. Pappa är död. Jag går in för att borsta tänderna, ser dom mörka ringarna under ögonen, innan benen viker sig. Jag faller till golvet. Händerna skakar, tårarna rinner. Jag har svårt att se att jag kommer ur det här med ens lite vilja att leva vidare. Jag möter upp farmor och min farbror. Dom berättar att vi ska till Förmansvägen. Panik igen. Alla dina saker är där, men inte du. Det blir så påtagligt, ett faktum. Jag vill inte. Jag gråter. Dom tar mig under var sin arm och försäkrar mig om att vi står tillsammans. Farmor som nu har förlorat både sin make och två av sina fyra söner. Även i hennes ögon lyser förtvivlan.
Jag klarar inte av att ringa på dörrklockan. Jag slås ner till marken när dörren öppnas och jag ser att även här gråter man. Hans skor står innanför dörren. Hans post-it lappar sitter fortfarande kvar på kökskåpet. I vardagsrummet står kortet på honom och Edith från när dom gifte sig i Afrika. Massa tända ljus. Kent vill att vi ska komma överrens om praktsika saker. Ingen vet hur pappa ville begravas. Han pratade aldrig om det. Vill jag att min pappa ska kremeras? Ska han ligga i minneslunden? Vilken kyrkogård ska han ligga på?
Pappa ska kremeras. Vi har delade meningar om vart han ska ligga, då jag och Edith vill ha en gravsten att gå till. Han ska begravas ute vid Tveta kyrka. Jag vet inte hur det ser ut där, men det är där farfar och pappas äldsta bror ligger. Jag ber om att få åka ut och titta. Det var dom svåraste steg jag någonsin tagit. Jag kan inte förstå att det är jag som måste fatta besluten, att det är jag som ska begrava min pappa.
Kvällen hemma hos Nicklas och Maria är lugn. Vi skrattar lite, det är därför jag väljer att sova här. Både kropp och psyke är helt slut.

Dag 3: Jag vaknade nyligen för andra gången. Jag har sovit djupt. Jag känner mig utvilad. Jag går upp och ser korten på dig jag lagt på bordet. Inga tårar kommer. Jag är chockad. Jag och Nicklas åker ner till Shell och tar en kopp kaffe. Jag gråter fortfarande inte, för när jag tänker på pappa så tar det stopp. Han lever. Allt är som vanligt. Jag säger till mig själv att tänka efter, att inse, men nej. Det går inte in. Jag har hamnat i någon form av förnekelsestadie.
Nu är klockan strax efter tio, onsdagen efter att min pappa dog av en kraftig hjärnblödning. Jag förstår fortfarande ingenting. Hjärnan har satt en spärr, troligen för att jag ska överleva.
Idag ska jag ta bilen till Nora. Mamma säger att Mikael har tagit händelsen ganska bra, men jag känner min lillebror. Han är 12 år och behöver sin syster. Jag ska stanna där över natten. Imorogn åker jag tillbaka hit för att prata med en kurator kl:14. På fredag ska jag och Edith till begravningsbyrån. Kanske kan alla dessa praktiska 'måsten' vara orsaken till att jag ibland känner mig så tom. Jag har skuldkänslor för att jag inte gråter, men jag vet någonstans att tårarna inte är långt borta och att jag vilken minut som helst kan bryta ihop helt. Jag vet bara en enda sak just nu och det är att jag måste överleva, för min lillebrors skull.

Jag fanns med dig när du tog dina sista andetag.
Nu måste jag komma underfund med hur jag själv ska kunna andas.
Jag älskar dig pappa.